...så känner jag mig lite utbränd själv faktiskt.

Det tär på mig att se min man brytas ner bit för bit.

För varje gång vi tvingas dra upp våra rötter och flytta så dör en liten bit av det hopp jag har att vi någon gång ska få finna ro någonstans.

I o m att vi flyttar till lägenhet nu, och att vi fortfarande inte vet ifall företaget kommer att gå runt, så kommer man att inleda det hela med känslan att "här ska vi nog inte stanna så länge". Då känns det meningslöst att försöka lära känna nya vänner, andra småbarnsföräldrar - som jag känner en sån enorm brist på umgänge med. Mina kära vänner i dalarna har småbarn, men de bor så långt bort...

Saknar dem så!

Jag har blivit lite av en ensamvarg. Seb jobbar mycket, eller så är han hemma och sover, eftersom han inte kan sova på nätterna då ångesten tar allt för stor överhand. 

Jag har inget körkort, så jag tar mig just ingenstans... buss och tåg är dyrt och krångligt med tre barn så det har inte blivit mycket av att man kommit ut. I våras, innan allt började gå neråt med företaget så var vi ofta inne i Gävle och shoppade, gick på mcdonalds, hälsade på i butiken...

Men inte nu längre.

Jag sitter här på min rumpa, i huset tillsammans med barnen. Dagarna är fyllda av sysslor och bus med barnen så jag lider ju inte av det.

Men ibland, som nu... Jag sitter här framför datorn, barnen sover och seb är på jobbet. Han håller väl på och lägger golv fortfarande skulle jag tro. Det är drygt 400 kvadratmeter så det tar ett tag... planka för planka.

Han bränner sitt ljus i båda ändarna han.

Jag skulle inte bli alltför förvånad om jag slutade som änka.

Nej hua, hemska tanke... 

Jag är ingenting utan min älskade make! Han är mitt allt. Mitt hopp, mina drömmar, min framtid... Hela min värld. Han och barnen. Våra små barn... så oskyldiga, fullständigt ovetandes om den hårda tillvaro deras föräldrar tampas med. Allt för deras skull...

Jag vet inte vad det har tagit åt mig att plötsligt öppna mig helt här i bloggen, men jag orkar inte låtsas mer... Orkar inte låtsas som att jag är den lyckliga hemmafrun som går runt här om dagarna och bara skiner av lycka. Visst är jag lycklig, i grund och botten är jag det, men det känns så svårt ibland...

Jag drömmer om det liv jag vill leva, men vad hjälper det... när allt kommer omkring så är det enda som existerar det so finns just här... just nu.

Att leva i nuet. Så lätt det låter i praktiken, men ack så svårt.

Ändå tvingas jag in i det, för jag har ingen aning om vad som händer imorgon. På sätt och vis är det en betryggande känsla.

Det kan väl lika gärna slå ner en positiv bomb som en negativ?

Kanske jag vinner 1 miljon på lotto imorgon? Föga troligt, men man vet ju aldrig vad som står för dörren...

Vad som helst kan hända imorgon.

Jag kämpar på, intalar mig själv att det kommer bättre tider.

För vad har jag annars att förlita mig på?

Det syns på honom att han inte mår bra... Tycker ni inte att det är JAG som borde se slut ut på den här bilden...? Nyförlöst liksom. ;-)))

Ja hörni...

Det är inte alltid så lätt som, i varje fall jag trodde, att blogga om opersonliga saker när känslorna tar allt för stor plats.

Dessutom så har jag väl egentligen ingen anledning att vara så hemlighetsfull, det är nog p g a min man som jag inte vill berätta för mycket.

Hehe... om han visste om att jag ens hade en blogg så skulle det nog bli liv. ;-)

Men sån är han, inte jag. 

Så "smygbloggandet" fortsätter... ;-))

Min stackars Sebastian... :-( Han har diskbråck (två diskar mellan ryggkotorna har spruckit, varav den ena är helt platt), dåligt blodvärde, kontinuerligt högt blodtryck och utbränd psykiskt. Sen har han en massa andra konstiga åkommor som uppkommit av stressen tror läkarna. Magsår bland annat, och minnesförluster. Han är väldigt dålig...

Han var lite halvutbränd för att han jobbade så hårt, redan innan vi startade eget, och naiv som jag var så trodde jag att det skulle bli lugnare som egen företagare... och hade allt gått bra så hade det säkert blivit så också. Han hade kunnat anställa en butikschef på heltid och sen kunnat vara hemma med oss mer. Men nu blev det inte så i o m finanskrisen som jag ju tjatat om så mycket redan.

Sen tycker jag det känns som att ALLT gått snett på sistone... Suck...

Ja, vi får välan se hur det blir med allt.

Ja då var det fredag...

Har bara ångest inför "stjärtdagen" imorgon. (Ber verkligen om ursäkt för min töntiga humor).

Jag har inte förberett någonting eftersom jag inte ens orkat tänka på saken. Eftersom allt är så upp och ner. Jag är verkligen ledsen över att inte kunna skriva fritt om vad som händer och sker, för det är såå skönt att ha "någon" att prata med. Men särskilt anonym är jag ju inte i min blogg. Eller? Skulle ni känna igen mig ute på stan? Det tvivlar jag inte en sekund på... ;-)

Men... det blir, tror jag i a f, omgående flytt. Kul... Matteus hann med en veckas inskolning på dagis bara. Nu ser jag ingen anledning att fortsätta ha honom där. Blev för bökigt dessutom. Är det normalt att ha 5 km till dagis när man inte har körkort? Kanske jag överdriver, men orka!

Snälla Gud, kan jag någon gång i mitt liv så stabilitet i min tillvaro??

Så förbannat trött på att aldrig få rota mig någonstans. Hade jag inte haft barn så skit samma, men... de växer, och jag vill skapa en trygg och stabil grund för dem att växa upp i. Är det så mycket begärt...?

Som tur är så tycker jag att det är väldigt spännande att flytta, och jag ser nästan bara fördelar eftersom jag är optimist, men det är så mycket jobb... Kan ju tillägga att vi fortfarande har flyttkartonger ouppackade sen vi flyttade från Fagersta hösten 2004.

Vi har alltså bott ca 1,5 år i genomsnitt i varje stad innan vi flyttat vidare.

Under de senaste 8 åren har jag bott i följande städer: Lysekil, Hedemora, Fagersta, Ludvika, Borlänge, Skutskär (där vi bor nu) och sen Gävle blir det vi flyttar till nu då. Lika bra eftersom vi har butiken där.

Ja, vad ska man säga...  Jag har i a f två riktigt goda vänner som hängt kvar trots allt runtflyttande. Sara och Johanna, som jag båda två lärt känna under skoltiden i Hedemora. Är ju i den lilla skitstaden jag växt upp kan man väl säga...

Sen har jag inga andra.

Känner mig fruktansvärt ensam ibland, men tack vare barnen så är jag lycklig ändå! Min man är svårt utbränd, både fysiskt och psykiskt (borde jag självklart inte skriva om här men jag orkar inte hålla allt inne jämt och ständigt). Att starta eget, och sen inte få det att fungera har tagit knäcken på honom totalt.

Men vi håller ihop som klister på papper och stöttar varandera oavsett vad som händer! Vi är otroligt sammanbundna.

Jag önskar bara att vi kan få leva ett normalt svenssonliv, med stabilitet i vardagen. Det är allt jag önskar mig i hela vida världen...

Tack för att ni "lyssnar".

Jag och Matteus har pysslat lite.

Vad gillar ni min manet?

För det är en manet, och INGET spöke. Barnen säger att det är ett spöke... men jag försäkrar er, det ÄR en manet!

En sån där öronmanet.

Hmpf, det ser väl vem som helst!

Det är faktiskt Alexander när han var nån vecka gammal. :-)