Direktlänk till inlägg 13 februari 2009
...så känner jag mig lite utbränd själv faktiskt.
Det tär på mig att se min man brytas ner bit för bit.
För varje gång vi tvingas dra upp våra rötter och flytta så dör en liten bit av det hopp jag har att vi någon gång ska få finna ro någonstans.
I o m att vi flyttar till lägenhet nu, och att vi fortfarande inte vet ifall företaget kommer att gå runt, så kommer man att inleda det hela med känslan att "här ska vi nog inte stanna så länge". Då känns det meningslöst att försöka lära känna nya vänner, andra småbarnsföräldrar - som jag känner en sån enorm brist på umgänge med. Mina kära vänner i dalarna har småbarn, men de bor så långt bort...
Saknar dem så!
Jag har blivit lite av en ensamvarg. Seb jobbar mycket, eller så är han hemma och sover, eftersom han inte kan sova på nätterna då ångesten tar allt för stor överhand.
Jag har inget körkort, så jag tar mig just ingenstans... buss och tåg är dyrt och krångligt med tre barn så det har inte blivit mycket av att man kommit ut. I våras, innan allt började gå neråt med företaget så var vi ofta inne i Gävle och shoppade, gick på mcdonalds, hälsade på i butiken...
Men inte nu längre.
Jag sitter här på min rumpa, i huset tillsammans med barnen. Dagarna är fyllda av sysslor och bus med barnen så jag lider ju inte av det.
Men ibland, som nu... Jag sitter här framför datorn, barnen sover och seb är på jobbet. Han håller väl på och lägger golv fortfarande skulle jag tro. Det är drygt 400 kvadratmeter så det tar ett tag... planka för planka.
Han bränner sitt ljus i båda ändarna han.
Jag skulle inte bli alltför förvånad om jag slutade som änka.
Nej hua, hemska tanke...
Jag är ingenting utan min älskade make! Han är mitt allt. Mitt hopp, mina drömmar, min framtid... Hela min värld. Han och barnen. Våra små barn... så oskyldiga, fullständigt ovetandes om den hårda tillvaro deras föräldrar tampas med. Allt för deras skull...
Jag vet inte vad det har tagit åt mig att plötsligt öppna mig helt här i bloggen, men jag orkar inte låtsas mer... Orkar inte låtsas som att jag är den lyckliga hemmafrun som går runt här om dagarna och bara skiner av lycka. Visst är jag lycklig, i grund och botten är jag det, men det känns så svårt ibland...
Jag drömmer om det liv jag vill leva, men vad hjälper det... när allt kommer omkring så är det enda som existerar det so finns just här... just nu.
Att leva i nuet. Så lätt det låter i praktiken, men ack så svårt.
Ändå tvingas jag in i det, för jag har ingen aning om vad som händer imorgon. På sätt och vis är det en betryggande känsla.
Det kan väl lika gärna slå ner en positiv bomb som en negativ?
Kanske jag vinner 1 miljon på lotto imorgon? Föga troligt, men man vet ju aldrig vad som står för dörren...
Vad som helst kan hända imorgon.
Jag kämpar på, intalar mig själv att det kommer bättre tider.
För vad har jag annars att förlita mig på?
...vilket betyder simskola för barnen. Först ut är Isabelle, medans jag kopplar av i godan ro med en kopp kaffe och en bit hallonpaj. Jag är stammis här av flera olika skäl. :-)...
Ingredienser 125 g smör eller margarin 2 dl socker 2 ägg 1 dl mjölk saft av 1 limefrukt 2 bananer 3 1/2 dl vetemjöl 1 1/2 tsk bakpulver 1/3 tsk salt 1/2 dl blåa vallmofrön 1 1/2 tsk vaniljsocker Glasyr 2 dl florsocker ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 |
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 |
19 | 20 |
21 | 22 | |||
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
||||
|