På gång eller?

av Fröken Rosenknopp | Lör 30 aug 2008 07:26

"BF+8 idag.

Var in till förlossningen i förrigår kväll på en kontroll och då gjorde de en hinnsvepning.

Under dagen igår lossnade slemmisen.

Sen kl 03.00 i natt har jag haft värkar med ca. 5 minuters mellanrum men nu sen en halvtimme tillbaka har de avtagit lite... Fattar ingenting!

Får se vad som händer om det blir av att åka in eller om det var falskt alarm. Det var i a f värkar och inga förvärkar. Har klarat mig bra här hemma tack vare TENS apparaten jag hyrt.

Trött som jag vet inte vad... hann sova 1,5 timme bara.

Ja, nu är det bara att vänta och se."

Det är alltså lördag morgon, den 30 augusti 2008.(Här ser ni mig med TENS apparaten i högsta hugg!)

Jag skriver att värkarna avtagit lite sedan en halvtimme tillbaka, men de satte igång igen strax efter att jag publicerat inlägget. Jag satt vid köksbordet och halvslumrade mellan värkarna under förmiddagen. Barnen var på övervåningen med far sin och tittade på tv, som vilken annan morgon som helst.

Jag hade ringt in till förlossningen redan innan jag skrivit ovanstående inlägg, men de sa bara till mig att avvakta eftersom båda mina tidigare förlossningar varit långdragna.Jag hänger i forumet på familjeliv, fortfarande sittandes på samma stol i köket, klockandes värkar...

Vid 12.00 tiden bestämmer vi oss för att packa in oss själva och barnen och åka till kusinerna i Uppsala för att fortsätta invänta starkare värkar där. Vi är framme en timme senare. Jag dricker kaffe, diskuterar barnens rutiner med kusinerna och fortsätter att klocka värkar.

De blir allt starkare. Nu är TENS:en på MAX och benen vill inte längre bära mig under värktopparna känns det som. -Nu åker vi in!, tjuter jag under en en riktigt smärtsam värk.Sagt och gjort, vi pussar massor på barnen och sätter oss sedan i bilen och far in till förlossningen.

15.00 Inskrivning på förlossningsavdelningen på Uppsala Akademiska Sjukhus. CTG sätts. Det är för närvarande fullt så vi får vänta en timme eller så  i en vanlig sjuksal.Sen äntligen får vi ett eget rum. Jag är öppen 3 cm så jag byter om till sjukhuskläder och börjar andas lustgas.

I början använder jag mig av både TENS och lustgas som smärtlindring men i ruset av lustgasen får jag efter ett tag för mig att batterierna är slut i TENS:en. Det var inte fråga om att värkarna kanske blivit starkare, batterierna var helt enkelt dåliga!

Så jag går över till att enbart andas lustgas.

Några timmar senare har värkarna blivit olidliga så jag ber om EDA. (Stand up epidural). Lugnet sänker sig igen...

Kort därefter undersöks jag igen och jag är nu öppen 8 cm. -Bra, säger barnmorskan. Då tar vi hål på hinnorna så ska du se att det går undan.Så hinnorna spräcks, vattnet forsar ut och nu jäklar blir det fart på värkarna, som nu kommer väldigt tätt.

Efter ett tag undersöks jag igen, men nu visar det sig att det blivit motsatt effekt för jag är bara öppen 6 cm. Vilket bakslag! Jag som hoppats på att det skulle vara över snart!

Efter det här gick det bara utför... Slangen till epiduralen hoppade loss utan att någon märkte det, och jag hade plötsligt ingen bedövning. Jag vrålade och skrek ett bra tag innan de fattade vad som hade hänt. Så, in med narkosläkaren igen och ännu en nål i ryggraden. Den här gången stack hon inte in nålen tillräckligt långt, (det erkände hon för mig när hon satte om bedövningen en tredje gång nån timme senare).

Så de sista timmarna skrek jag mig igenom.

Så till sist var det äntligen dags att börja krysta.

Men minnet av förra förlossningen, då jag låg och krystade för blotta livet i en och en halv timme, gjorde mig fruktansvärt rädd. -Jag orkar inte krysta i två timmar!, tjöt jag, fast besluten att det var exakt så lång tid det skulle ta.

-Nu får du sluta med det här Jessica, sa barnmorskan till mig strängt. Det är helt upp till dig om du ska föda det här barnet nu, eller om flera timmar. Kämpar du inte på så händer det ingenting.

Så jag lugnade mig... och bestämde mig för att börja kämpa. (fortfarande med inställningen om att det skulle ta 2 timmar).

Men! När jag tog i av alla mina krafter så hände något väldigt konstigt, inte likt någon av de andra gångerna... Jag kände hur barnet liksom sögs neråt.Och plupp, huvudet var ute. -Oj, oj oj! Ta det lugnt nu Jessica, invänta nästa värk, bla bla... Jag lyssnade inte! Jag tog i med mina sista krafter, och... Plupp!

Kl 02.57 den 31 augusti, efter bara två krystvärkar kommer så ett kladdigt litet knyte ut, som direkt placeras på min mage.-Vad blev det?, Vad blev det? kommer jag ihåg att jag upprepade, gång på gång... -Vi vet inte, vi har inte hunnit kolla det än. ;-)

En flicka!

Lyckan var mer fullkomlig än någonsin!En liten Isabelle! (Fast det dröjde 3 veckor innan vi bestämt oss för det).

Hon var som en nyponros! Så näpen... 3630 gram och 50 cm lång.

Hon låg på min mage och tittade storögt omkring sig. -Vart har jag hamnat? :-) Jag ammade henne och efter ett tag somnade hon och jag passade på att ta en dusch. Skönt!

Vi skrev in oss på familje BB och sov lite innan vi tog farväl av personalen och begav oss för att hämta upp storebröderna.

Här följer några högst personliga bilder, men jag vill inte vara en sån tråkmåns, så jag delar med mig ändå. :-)

På förlossningsavdelningen, strax innan vi ska vidare till BB.

 

Rummet på Familje BB. Lilla skruttan sover gott. :-)

Knubbig, go och nyfödd!

Några timmar gammal bara. Såå god!

Ja, det var nog allt. :-)

På lördagkvällen den 9:e September 2006 går jag och lägger mig kl 22.30 Jag hinner inte mer än ligga och fundera en stund innan vattnet plötsligt går. Jag känner två knäpp och förstår direkt vad som är i görningen, kniper, och ålar mig ur sängen. Vattnet forsar ut över golvet. Precis som förra gången. Jag ringer in till förlossningen, och vi kommer överens om att jag stannar hemma och försöker sova tills värkarna sätter igång.

Jag packar klart BB-väskan, duschar och går och lägger mig igen, men kan inte somna. Värkarna blir allt starkare, och vid ett tiden (tror jag det var) åker vi in till förlossningen efter att ha lämnat Matteus hos morfar. Värkarna är vidrigt starka redan nu, och jag tackar Gud för att jag hyrt den där TENS-apparaten. När vi kommer in så är jag öppen tre cm.

Enda till morgonen så klarar jag mig med TENS och lustgas, men när barnmorskorna vill sätta in värkstimulerande dropp, så beslutar jag mig för att prova ryggbedövning, trots att den inte tog förra gången.

Underbart! Värkarna dämpas och jag kan slappna av och äta lite. Barnmorskan berättar att mina värkar gärna kommer två och två, men samtidigt är ganska oeffektiva, därav droppet.

Nu är det bara att vänta. Jag andas lustgas under värkarna, men känner ingenting mellan dem.

Vid kvart i tolv ca. så är jag öppen 10 cm och börjar få krystvärkar. Allt har gått jättebra hittills. Jag har hällt i mig sportdryck, för att orka, och jag har inte skrikit en enda gång. Enorm skillnad om man jämför med förra förlossningen. Nu uppstår dock ett litet aber... Det är en liten kantjävel kvar som inte vill ge med sig. Trots detta så börjar jag det aktiva och enormt krävande arbetet, att krysta ut den lille. En och en halv timme tar det innan han äntligen tittar ut. Sista kvarten orkar jag inte mer. Jag mest snyftar och hyperventilerar i lustgasmasken. Jag är helt slut efter 12 timmars starka värkar, och utan sömn. (om ändå vattnet gått på morgonen istället så man hade hunnit sova lite). Förlossningesläkaren kommer och hjälper skruttisen ut med en sugklocka. Det var inte skönt kan jag intyga, när den lille skulle dras ut. Inte skönt alls... men jag sprack iafl ingenting. Man får se det från den ljusa sidan. =)

Ut kommer alltså en bedårande liten gosse, precis som väntat, och hade det inte varit för att han togs med klocka, så hade vi lämnat BB redan samma kväll, men barnmorskorna ville ha oss kvar över natten.

Hur som helst så är vi hemma igen strax innan plutten fyller ett dygn.

En liten Alexander. :-) 4000 gram tung, och 51 cm lång.

Jag tänkte berätta lite om mina tre förlossningar. Tycker det är jätteintressant att läsa andras förlossningsberättelser så jag lär väl bjuda på mina också. :-) Trevlig läsning! ;-))

16:e November 2004: Kim är och hälsar på oss i Ludvika några dagar. Dagen efter hon åkt tillbaka till Stockholm går jag som vanligt och lägger mig igen efter att Sebastian åkt till jobbet. Vaknar vid 12 av att vattnet går. Jag far sömndrucken ur sängen, chockad eftersom det är två veckor kvar till beräknat datum och jag var övertygad om att jag snarare skulle gå över tiden med två veckor eftersom min mamma gjorde det med mig och mina syskon. Jag står brevid sängen, fortfarande lite domnad av den djupa sömnen och vattnet fullkomligt forsar. Det här kan inte vara normalt, tänker jag och hämtar telefonen för att ringa in till förlossningen. Jag får beskedet att det är dags att åka in. Ingen panik, framåt eftermiddagen säger hon, så jag ringer Sebastian.

17.00 den 16:e November infinner vi oss på förlossningen i Falun. Värkarna har börjat så smått, men är inte smärtsamma. Jag undersöks och det visar sig att jag bara är öppen 1 cm. Eftersom vattnet gått och risken för infektioner ökar så får vi stanna kvar. Jag får en tablett som ska verka avslappnande och en alvedon att sova på. Sebastian får sova på en trasig ribbsäng, men inte blev det mycket sömn den natten, för nån av oss.

Morgonen därpå undersöks jag igen, men har inte öppnat mig något mer. Det känns riktigt tungt att höra. Jag har fjuttiga värkar och får värkstimulerande dropp. Timmarna går och värkarna börjar bli riktigt smärtsamma. Jag försöker gå med en gåställning, och stå still och flåsa när värkarna kommer, men det känns som om benen ska vika sig under värkarna.

Till slut gör det så vidrigt ont att jag inte står ut längre. Jag ber om epidural, ryggmärgsbedövning. Klockan är 3 på eftermiddagen och vi ringer till släkten för att berätta att det är dags. Smärtan är som bortblåst och vi slappar och ser på tv.

Framåt kvällen börjar smärtan komma tillbaka. -Konstigt, säger barnmorskorna eftersom dosen hela tiden är konstant via dropp. Jag får ondare och ondare och till slut släpper bedövningen helt, men bara på den högra sidan av kroppen. Det värkstimulerande droppet gör att jag inte har några pauser mellan värkarna, så situationen blir så småningom ohållbar. Jag ligger nu på britsen i förlossningsrummet, konstant andandes i lustgasmasken. Smärtan är outhärdlig och ingenting hjälper. Jag är nu öppen 3 centimeter och börjar ge upp tanken på att det någonsin kommer att födas någon bebis.

I det här stadiet ger jag upp. Jag har fullständigt tappat kontrollen över min kropp och är alldeles utmattad av de vidrigt smärtsamma värkarna (som nu gör mest ont på en punkt på magen eftersom epiduralen inte tog ordentligt) och efter sömnbristen. Jag gråter och skriker om vartannat. Barnmorskan försöker få mig att andas vanlig luft istället för lustgas hela tiden, men jag vill inget annat än att fly in i dimman och ruset.

Jag ska passa på att nämna att min älskade make var ett enormt stöd i allt det här kaoset. Han sa inte så mycket (vilket var bra) utan satt tätt intill och baddade min panna med en kall handduk.

Så här håller det sedan på i många många timmar. Jag vrålar gång på gång efter snitt, men när barnmorskan frågar om det verkligen är vad jag vill så veknar jag. Klockan ett på natten är jag till slut helt öppen (10 cm) och det är dags att börja krysta. Jag känner inga krystvärkar pga epiduralen, så barnmorskan säger till när det är dags. I en hel timme ligger jag med båda benen i benstöd och gör mitt bästa för att, med de sista krafter jag har, krysta ut barnet. Jag har inte längre tid med lustgasen, så under själva utdrivningsskedet har jag ingen bedövning alls. Jag gråter, skriker och krystar för blotta livet. Jag inser nu att det hela totalt hänger på mig, och får kraft av tanken.

Kl. 02.11 den 18:e November 2004 föds så ett litet gossebarn. Han väger 3220 gram och är 49 cm lång. Vi ser direkt att han har Sebastians näsa, min mun och mina ögon. Det vackraste barnet jag någonsin skådat! Lyckan är fullkomlig.

Jag får upp honom på magen, men han är slapp och skriker inte. Det visar sig att han har en infektion, så han vårdas på neonatalavdelningen i 5 dygn. Dag 6 far vi hem. En ny liten familj. =)

Åh vilka minnen! Känns som evigheter sen samtidigt som det känns som det var igår. Skum känsla med andra ord.

Sista bilderna på magen, värkarna har börjat och jag har kopplat in TENS-apparaten.

Ankmamma! ;-D

Jag är alltså 8 dagar över tiden här...

Ser jag inte oförskämt pigg ut? Klockan är 4 på morgonen och jag hade bara hunnit sova 1,5 timme.

Noterer att det finns blad på äppelträdet utanför köksfönstret... Snyft! Nu är det så kalt och trist. Jag längtar redan till sommaren.