Av allt mitt hjärta

Inlägg publicerade under kategorin Funderingar

Av avalltmitthjarta - 11 juni 2009 11:33


Så var det konstaterat. Hästensbutiken i Gävle har satts i konkurs.


I augusti kallas jag och S till tingsrätten för att stå till svars för våra synder.


Nej, men ärligt talat...


Vi är bara företagare som det har gått jävligt snett för. Det fanns ingen efterfrågan på Hästenssängar i Gävle. Men när man kallas till tingsrätten för att under ed, bla bla, nånting... då känns det plötsligt som att man har begått ett brott. S är VD och jag är Suppleant och det är ju bara vi som sitter i styrelsen.


Så nu får man bita i gräset.


Sommaren 2008... det var då det började gå utför. Inte en kund.

Hösten flöt på i stilla mak, Isabelle var nyfödd och man hade annat att tänka på.


Men vintern...


Jag tror inte att någon förstår hur jobbigt vi faktiskt haft det. Jag har bloggat till tusen, men varför då tror ni?


Mmm...


Jessica är bra på att låtsas om att det inte finns några problem. Det är min försvarsmetod för att orka.


När S fick cancer kom droppen som fick bägaren att svämma över.


Jag har hämtat mig någorlunda, men visst är man lite svag efter hela den här karusellen.


S mår skit men det kan man ju förstå. Hans dröm gick i kras...


Själv bryr jag mig inte såmycket egentligen. Nu börjar vi på ny kula.


Det får bli vad det blir.


Kan man begära ett perfekt liv?


Av avalltmitthjarta - 22 februari 2009 11:34


Drygt när det krånglar.


Jaa vad gör man då...?


Gud, jag har en sån konstig och tom känsla över att jag inte kan "se framtiden" längre. Alltså, de allra flesta kan väl åtminstone se att; ungefär så här kommer vi ha det om 6 månader.


Jag vet inte vart vi kommer att bo om 6 månader. Jag vet inte vilken stad, jag vet inte hur vi kommer ha det med jobb och inkomst, jag vet inte om pojkarna fått börja på dagis, jag vet inte hur Seb kommer att må, jag vet INGENTING!


Snacka om att man tvingas leva i nuet, för INGENTING, verkligen INGENTING annat existerar.


Säkert en nyttig lärdom.


Något positivt måste det väl komma utav allt det här?


Nå väl, jag tar mig an uppdraget att leva i nuet med hull och hår!


För när allt kommer omkring, så är min man och mina barn det enda som betyder någonting för mig! 


ALLTING annat förkastar jag!


Om jag bara får behålla min familj tills den dagen jag dör så är jag den lyckligaste på jorden.


Men det kan man inte ta för givet inte. Tänker på den stackars mamman i Arvika eller vart det nu var, vars två små barn blev ihjälslagna med hammare.


Vad är det för mening när sådant händer? För någonstans finns det ju en mening bakom. Så hemskt och man kan ju inte göra annat än be för sina egna nära och kära.


En förälder borde aldrig få uppleva förlusten av ett barn!

Aldrig någonsin...


Ändå händer det, varje dag i världen.


Men det händer ju aldrig mig, inte mig inte...


JAG TAR INGENTING FÖRGIVET! ALLT JAG ÄLSKAR OCH HÅLLER AV KAN RYCKAS BORT FRÅN MIG I ETT ÖGONBLICK.


Ingen går säker...


Men vad är det som styr då?


Tror ni på karma?


Det gör jag. Jag tror att allting styrs av vår karma.


Vilka lärdomar vi ska ta i livet, ja, rubbet. Men jag tror ju att allting är förutbestämt också.


Livet är som en målarbok. Vi färglägger en bit i taget tills det så småningom blir en bild av helheten. Så säger i a f ambres.


Ja, det är vad jag tror på, och det är en väldigt betryggande känsla.


Det innebär alltså, att man ALDRIG KAN FATTA FEL BESLUT.

I slutändan kommer det alltid visa sig vara rätt.


Sug på den karamellen... ;-)





Av avalltmitthjarta - 17 februari 2009 20:44


Nej det blev ingen övernattning. Seb mådde dåligt så vi var där några timmar bara. Fick inte så mycket golv lagt heller, inte jag iaf, då barnen löpte amok och hoppade i sängarna med lortiga fossingar...


Ångesten har grabbat tag i mig idag igen.

 

Hur ska det bli med allt?  

 

Om jag inte hade behövt se Seb må så dåligt så hade jag nog mått bra mycket bättre... Min älskade stackars krake till man!

 

Medicinen han tar för diskbråcket förgiftar honom, och när den går ur kroppen får han panik för att det gör så ont, och abstinens samt ångest. Vanliga biverkningar av just den medicinen.

 

Blev tipsad om Homeopati idag, är det någon som vet vad det är?

 

Jag lider, lider av att se honom så sjuk. Jag lider av tanken på hur barnen tolkar det hela, även om han inte visar för dem när han har ont.

De märker väl att han mår dåligt. Även små grytor har öron eller vad det heter...

 

Jag vill så gärna att allt ska bli bra igen!

Att alla ska vara glada och friska, att vi ska vara en riktigt lycklig familj!

Oavsett omständigheterna...

 

Åh, det värker i hjärtat...

 

Av avalltmitthjarta - 14 februari 2009 08:08




Antar att en god natts sömn gjorde mina tankar lite klarare, och idag mår jag mycket bättre i själen.


Idag fortsätter jag med det jag blivit proffs på numera; att sluta tänka på allt jobbigt, (det löser sig ju alltid på ett eller annat sätt).


Dessutom kan jag faktiskt inte gå runt och må dåligt, för barnens skull.


Jag glömmer problemen ett tag till...


Återkommer lite senare, ska mata lillsnuttan nu, hon vill ha frukost hör jag :-)

Av avalltmitthjarta - 13 februari 2009 21:18



...så känner jag mig lite utbränd själv faktiskt.


Det tär på mig att se min man brytas ner bit för bit.


För varje gång vi tvingas dra upp våra rötter och flytta så dör en liten bit av det hopp jag har att vi någon gång ska få finna ro någonstans.


I o m att vi flyttar till lägenhet nu, och att vi fortfarande inte vet ifall företaget kommer att gå runt, så kommer man att inleda det hela med känslan att "här ska vi nog inte stanna så länge". Då känns det meningslöst att försöka lära känna nya vänner, andra småbarnsföräldrar - som jag känner en sån enorm brist på umgänge med. Mina kära vänner i dalarna har småbarn, men de bor så långt bort...

Saknar dem så!


Jag har blivit lite av en ensamvarg. Seb jobbar mycket, eller så är han hemma och sover, eftersom han inte kan sova på nätterna då ångesten tar allt för stor överhand. 


Jag har inget körkort, så jag tar mig just ingenstans... buss och tåg är dyrt och krångligt med tre barn så det har inte blivit mycket av att man kommit ut. I våras, innan allt började gå neråt med företaget så var vi ofta inne i Gävle och shoppade, gick på mcdonalds, hälsade på i butiken...


Men inte nu längre.


Jag sitter här på min rumpa, i huset tillsammans med barnen. Dagarna är fyllda av sysslor och bus med barnen så jag lider ju inte av det.


Men ibland, som nu... Jag sitter här framför datorn, barnen sover och seb är på jobbet. Han håller väl på och lägger golv fortfarande skulle jag tro. Det är drygt 400 kvadratmeter så det tar ett tag... planka för planka.


Han bränner sitt ljus i båda ändarna han.


Jag skulle inte bli alltför förvånad om jag slutade som änka.


Nej hua, hemska tanke... 


Jag är ingenting utan min älskade make! Han är mitt allt. Mitt hopp, mina drömmar, min framtid... Hela min värld. Han och barnen. Våra små barn... så oskyldiga, fullständigt ovetandes om den hårda tillvaro deras föräldrar tampas med. Allt för deras skull...


Jag vet inte vad det har tagit åt mig att plötsligt öppna mig helt här i bloggen, men jag orkar inte låtsas mer... Orkar inte låtsas som att jag är den lyckliga hemmafrun som går runt här om dagarna och bara skiner av lycka. Visst är jag lycklig, i grund och botten är jag det, men det känns så svårt ibland...


Jag drömmer om det liv jag vill leva, men vad hjälper det... när allt kommer omkring så är det enda som existerar det so finns just här... just nu.


Att leva i nuet. Så lätt det låter i praktiken, men ack så svårt.

Ändå tvingas jag in i det, för jag har ingen aning om vad som händer imorgon. På sätt och vis är det en betryggande känsla.


Det kan väl lika gärna slå ner en positiv bomb som en negativ?


Kanske jag vinner 1 miljon på lotto imorgon? Föga troligt, men man vet ju aldrig vad som står för dörren...


Vad som helst kan hända imorgon.


Jag kämpar på, intalar mig själv att det kommer bättre tider.


För vad har jag annars att förlita mig på?


Av avalltmitthjarta - 13 februari 2009 20:22


Ja hörni...


Det är inte alltid så lätt som, i varje fall jag trodde, att blogga om opersonliga saker när känslorna tar allt för stor plats.


Dessutom så har jag väl egentligen ingen anledning att vara så hemlighetsfull, det är nog p g a min man som jag inte vill berätta för mycket.


Hehe... om han visste om att jag ens hade en blogg så skulle det nog bli liv. ;-)

Men sån är han, inte jag. 


Så "smygbloggandet" fortsätter... ;-))


Min stackars Sebastian... :-( Han har diskbråck (två diskar mellan ryggkotorna har spruckit, varav den ena är helt platt), dåligt blodvärde, kontinuerligt högt blodtryck och utbränd psykiskt. Sen har han en massa andra konstiga åkommor som uppkommit av stressen tror läkarna. Magsår bland annat, och minnesförluster. Han är väldigt dålig...


Han var lite halvutbränd för att han jobbade så hårt, redan innan vi startade eget, och naiv som jag var så trodde jag att det skulle bli lugnare som egen företagare... och hade allt gått bra så hade det säkert blivit så också. Han hade kunnat anställa en butikschef på heltid och sen kunnat vara hemma med oss mer. Men nu blev det inte så i o m finanskrisen som jag ju tjatat om så mycket redan.


Sen tycker jag det känns som att ALLT gått snett på sistone... Suck...


Ja, vi får välan se hur det blir med allt.

 



Av avalltmitthjarta - 13 februari 2009 17:39


Ja då var det fredag...


Har bara ångest inför "stjärtdagen" imorgon. (Ber verkligen om ursäkt för min töntiga humor).


Jag har inte förberett någonting eftersom jag inte ens orkat tänka på saken. Eftersom allt är så upp och ner. Jag är verkligen ledsen över att inte kunna skriva fritt om vad som händer och sker, för det är såå skönt att ha "någon" att prata med. Men särskilt anonym är jag ju inte i min blogg. Eller? Skulle ni känna igen mig ute på stan? Det tvivlar jag inte en sekund på... ;-)


Men... det blir, tror jag i a f, omgående flytt. Kul... Matteus hann med en veckas inskolning på dagis bara. Nu ser jag ingen anledning att fortsätta ha honom där. Blev för bökigt dessutom. Är det normalt att ha 5 km till dagis när man inte har körkort? Kanske jag överdriver, men orka!


Snälla Gud, kan jag någon gång i mitt liv så stabilitet i min tillvaro??


Så förbannat trött på att aldrig få rota mig någonstans. Hade jag inte haft barn så skit samma, men... de växer, och jag vill skapa en trygg och stabil grund för dem att växa upp i. Är det så mycket begärt...?


Som tur är så tycker jag att det är väldigt spännande att flytta, och jag ser nästan bara fördelar eftersom jag är optimist, men det är så mycket jobb... Kan ju tillägga att vi fortfarande har flyttkartonger ouppackade sen vi flyttade från Fagersta hösten 2004.


Vi har alltså bott ca 1,5 år i genomsnitt i varje stad innan vi flyttat vidare.


Under de senaste 8 åren har jag bott i följande städer: Lysekil, Hedemora, Fagersta, Ludvika, Borlänge, Skutskär (där vi bor nu) och sen Gävle blir det vi flyttar till nu då. Lika bra eftersom vi har butiken där.


Ja, vad ska man säga...  Jag har i a f två riktigt goda vänner som hängt kvar trots allt runtflyttande. Sara och Johanna, som jag båda två lärt känna under skoltiden i Hedemora. Är ju i den lilla skitstaden jag växt upp kan man väl säga...


Sen har jag inga andra.


Känner mig fruktansvärt ensam ibland, men tack vare barnen så är jag lycklig ändå! Min man är svårt utbränd, både fysiskt och psykiskt (borde jag självklart inte skriva om här men jag orkar inte hålla allt inne jämt och ständigt). Att starta eget, och sen inte få det att fungera har tagit knäcken på honom totalt.



Men vi håller ihop som klister på papper och stöttar varandera oavsett vad som händer! Vi är otroligt sammanbundna.


Jag önskar bara att vi kan få leva ett normalt svenssonliv, med stabilitet i vardagen. Det är allt jag önskar mig i hela vida världen...


Tack för att ni "lyssnar".


Av avalltmitthjarta - 8 februari 2009 17:39


Ja vad vore jag utan mina älskade vänner?


Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte haft er att prata med.


När saker och ting känns svårt...


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *


Vad är det som står för dörren?


Vad kommer att hända imorgon?


Tja... det är ju inte skrivet än.


Det är ju inte världens undergång (hoppas jag i a f!) ;-)


Men en sak är säker...


Vi står inför svåra tider.



* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting.

A.A Milne


Presentation

Omröstning

Vilket är bäst, förskola eller familjedaghem?
 Förskola
 Familjedaghem

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards