Sophie

19 februari 2009 16:36

Inte det också... :-( Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Med dagens sjukvård kan man ju bota det mesta - jag hoppas att även Sebastian kan få hjälp! Ge inte upp!

Lill

19 februari 2009 18:01

Usch, stackare.. =( Är de nå allvarligt? Alltså går de å botta.. (Är inte så insatt i de med cancer.. =/) kramar i massor..

Annica

19 februari 2009 19:30

Hej!
Ramlade in här via "bloggsurfa".
Känner inte dig. Men jag har själv gjort en resa med cancern som sällskap. Min låstsas pappa drabbades förra året.
Via bloggen fick jag så oerhört mycket stöd. Även från folk jag inte kände. Och jag vet hur mycket det betydde för mig. Därför kunde jag inte klicka vidare utan att ge mig till känna. Jag önskar att jag kunde ge dig lite av min styrka som jag fått av andra. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer gå bra för er!
Mina varmaste kramar till dig och din familj!
/Annica

Lena

19 februari 2009 19:38

Usch så hemskt!
Tänker på dig!

Styrkekramar från mig!!!!

Sara

19 februari 2009 23:02

du vet att ja finns här för er gumman! love u! styrkekramar!!

bea

20 februari 2009 08:24

Nej inte det oxå beklagar verkligen de som hänt. Håller tummaran och tår för att det är en godartad canser och att de går att bota. Mina tankar vandrar till er. massa styrke kramar till er alla

stort och smått

22 februari 2009 11:50

Fy vad tråkigt... Som tur är är läkarna väldigt skickliga nu för tiden och klarar även fall som sett hopplösa ut. Klen tröst just nu kanske...
Hoppas att det går bra!!!
Skickar en styrkekram! (jag vet hur det är att vara anhörig till cancersjuk)