Jag tänkte berätta lite om mina tre förlossningar. Tycker det är jätteintressant att läsa andras förlossningsberättelser så jag lär väl bjuda på mina också. :-) Trevlig läsning! ;-))

16:e November 2004: Kim är och hälsar på oss i Ludvika några dagar. Dagen efter hon åkt tillbaka till Stockholm går jag som vanligt och lägger mig igen efter att Sebastian åkt till jobbet. Vaknar vid 12 av att vattnet går. Jag far sömndrucken ur sängen, chockad eftersom det är två veckor kvar till beräknat datum och jag var övertygad om att jag snarare skulle gå över tiden med två veckor eftersom min mamma gjorde det med mig och mina syskon. Jag står brevid sängen, fortfarande lite domnad av den djupa sömnen och vattnet fullkomligt forsar. Det här kan inte vara normalt, tänker jag och hämtar telefonen för att ringa in till förlossningen. Jag får beskedet att det är dags att åka in. Ingen panik, framåt eftermiddagen säger hon, så jag ringer Sebastian.

17.00 den 16:e November infinner vi oss på förlossningen i Falun. Värkarna har börjat så smått, men är inte smärtsamma. Jag undersöks och det visar sig att jag bara är öppen 1 cm. Eftersom vattnet gått och risken för infektioner ökar så får vi stanna kvar. Jag får en tablett som ska verka avslappnande och en alvedon att sova på. Sebastian får sova på en trasig ribbsäng, men inte blev det mycket sömn den natten, för nån av oss.

Morgonen därpå undersöks jag igen, men har inte öppnat mig något mer. Det känns riktigt tungt att höra. Jag har fjuttiga värkar och får värkstimulerande dropp. Timmarna går och värkarna börjar bli riktigt smärtsamma. Jag försöker gå med en gåställning, och stå still och flåsa när värkarna kommer, men det känns som om benen ska vika sig under värkarna.

Till slut gör det så vidrigt ont att jag inte står ut längre. Jag ber om epidural, ryggmärgsbedövning. Klockan är 3 på eftermiddagen och vi ringer till släkten för att berätta att det är dags. Smärtan är som bortblåst och vi slappar och ser på tv.

Framåt kvällen börjar smärtan komma tillbaka. -Konstigt, säger barnmorskorna eftersom dosen hela tiden är konstant via dropp. Jag får ondare och ondare och till slut släpper bedövningen helt, men bara på den högra sidan av kroppen. Det värkstimulerande droppet gör att jag inte har några pauser mellan värkarna, så situationen blir så småningom ohållbar. Jag ligger nu på britsen i förlossningsrummet, konstant andandes i lustgasmasken. Smärtan är outhärdlig och ingenting hjälper. Jag är nu öppen 3 centimeter och börjar ge upp tanken på att det någonsin kommer att födas någon bebis.

I det här stadiet ger jag upp. Jag har fullständigt tappat kontrollen över min kropp och är alldeles utmattad av de vidrigt smärtsamma värkarna (som nu gör mest ont på en punkt på magen eftersom epiduralen inte tog ordentligt) och efter sömnbristen. Jag gråter och skriker om vartannat. Barnmorskan försöker få mig att andas vanlig luft istället för lustgas hela tiden, men jag vill inget annat än att fly in i dimman och ruset.

Jag ska passa på att nämna att min älskade make var ett enormt stöd i allt det här kaoset. Han sa inte så mycket (vilket var bra) utan satt tätt intill och baddade min panna med en kall handduk.

Så här håller det sedan på i många många timmar. Jag vrålar gång på gång efter snitt, men när barnmorskan frågar om det verkligen är vad jag vill så veknar jag. Klockan ett på natten är jag till slut helt öppen (10 cm) och det är dags att börja krysta. Jag känner inga krystvärkar pga epiduralen, så barnmorskan säger till när det är dags. I en hel timme ligger jag med båda benen i benstöd och gör mitt bästa för att, med de sista krafter jag har, krysta ut barnet. Jag har inte längre tid med lustgasen, så under själva utdrivningsskedet har jag ingen bedövning alls. Jag gråter, skriker och krystar för blotta livet. Jag inser nu att det hela totalt hänger på mig, och får kraft av tanken.

Kl. 02.11 den 18:e November 2004 föds så ett litet gossebarn. Han väger 3220 gram och är 49 cm lång. Vi ser direkt att han har Sebastians näsa, min mun och mina ögon. Det vackraste barnet jag någonsin skådat! Lyckan är fullkomlig.

Jag får upp honom på magen, men han är slapp och skriker inte. Det visar sig att han har en infektion, så han vårdas på neonatalavdelningen i 5 dygn. Dag 6 far vi hem. En ny liten familj. =)