På lördagkvällen den 9:e September 2006 går jag och lägger mig kl 22.30 Jag hinner inte mer än ligga och fundera en stund innan vattnet plötsligt går. Jag känner två knäpp och förstår direkt vad som är i görningen, kniper, och ålar mig ur sängen. Vattnet forsar ut över golvet. Precis som förra gången. Jag ringer in till förlossningen, och vi kommer överens om att jag stannar hemma och försöker sova tills värkarna sätter igång.

Jag packar klart BB-väskan, duschar och går och lägger mig igen, men kan inte somna. Värkarna blir allt starkare, och vid ett tiden (tror jag det var) åker vi in till förlossningen efter att ha lämnat Matteus hos morfar. Värkarna är vidrigt starka redan nu, och jag tackar Gud för att jag hyrt den där TENS-apparaten. När vi kommer in så är jag öppen tre cm.

Enda till morgonen så klarar jag mig med TENS och lustgas, men när barnmorskorna vill sätta in värkstimulerande dropp, så beslutar jag mig för att prova ryggbedövning, trots att den inte tog förra gången.

Underbart! Värkarna dämpas och jag kan slappna av och äta lite. Barnmorskan berättar att mina värkar gärna kommer två och två, men samtidigt är ganska oeffektiva, därav droppet.

Nu är det bara att vänta. Jag andas lustgas under värkarna, men känner ingenting mellan dem.

Vid kvart i tolv ca. så är jag öppen 10 cm och börjar få krystvärkar. Allt har gått jättebra hittills. Jag har hällt i mig sportdryck, för att orka, och jag har inte skrikit en enda gång. Enorm skillnad om man jämför med förra förlossningen. Nu uppstår dock ett litet aber... Det är en liten kantjävel kvar som inte vill ge med sig. Trots detta så börjar jag det aktiva och enormt krävande arbetet, att krysta ut den lille. En och en halv timme tar det innan han äntligen tittar ut. Sista kvarten orkar jag inte mer. Jag mest snyftar och hyperventilerar i lustgasmasken. Jag är helt slut efter 12 timmars starka värkar, och utan sömn. (om ändå vattnet gått på morgonen istället så man hade hunnit sova lite). Förlossningesläkaren kommer och hjälper skruttisen ut med en sugklocka. Det var inte skönt kan jag intyga, när den lille skulle dras ut. Inte skönt alls... men jag sprack iafl ingenting. Man får se det från den ljusa sidan. =)

Ut kommer alltså en bedårande liten gosse, precis som väntat, och hade det inte varit för att han togs med klocka, så hade vi lämnat BB redan samma kväll, men barnmorskorna ville ha oss kvar över natten.

Hur som helst så är vi hemma igen strax innan plutten fyller ett dygn.

En liten Alexander. :-) 4000 gram tung, och 51 cm lång.

Jag tänkte berätta lite om mina tre förlossningar. Tycker det är jätteintressant att läsa andras förlossningsberättelser så jag lär väl bjuda på mina också. :-) Trevlig läsning! ;-))

16:e November 2004: Kim är och hälsar på oss i Ludvika några dagar. Dagen efter hon åkt tillbaka till Stockholm går jag som vanligt och lägger mig igen efter att Sebastian åkt till jobbet. Vaknar vid 12 av att vattnet går. Jag far sömndrucken ur sängen, chockad eftersom det är två veckor kvar till beräknat datum och jag var övertygad om att jag snarare skulle gå över tiden med två veckor eftersom min mamma gjorde det med mig och mina syskon. Jag står brevid sängen, fortfarande lite domnad av den djupa sömnen och vattnet fullkomligt forsar. Det här kan inte vara normalt, tänker jag och hämtar telefonen för att ringa in till förlossningen. Jag får beskedet att det är dags att åka in. Ingen panik, framåt eftermiddagen säger hon, så jag ringer Sebastian.

17.00 den 16:e November infinner vi oss på förlossningen i Falun. Värkarna har börjat så smått, men är inte smärtsamma. Jag undersöks och det visar sig att jag bara är öppen 1 cm. Eftersom vattnet gått och risken för infektioner ökar så får vi stanna kvar. Jag får en tablett som ska verka avslappnande och en alvedon att sova på. Sebastian får sova på en trasig ribbsäng, men inte blev det mycket sömn den natten, för nån av oss.

Morgonen därpå undersöks jag igen, men har inte öppnat mig något mer. Det känns riktigt tungt att höra. Jag har fjuttiga värkar och får värkstimulerande dropp. Timmarna går och värkarna börjar bli riktigt smärtsamma. Jag försöker gå med en gåställning, och stå still och flåsa när värkarna kommer, men det känns som om benen ska vika sig under värkarna.

Till slut gör det så vidrigt ont att jag inte står ut längre. Jag ber om epidural, ryggmärgsbedövning. Klockan är 3 på eftermiddagen och vi ringer till släkten för att berätta att det är dags. Smärtan är som bortblåst och vi slappar och ser på tv.

Framåt kvällen börjar smärtan komma tillbaka. -Konstigt, säger barnmorskorna eftersom dosen hela tiden är konstant via dropp. Jag får ondare och ondare och till slut släpper bedövningen helt, men bara på den högra sidan av kroppen. Det värkstimulerande droppet gör att jag inte har några pauser mellan värkarna, så situationen blir så småningom ohållbar. Jag ligger nu på britsen i förlossningsrummet, konstant andandes i lustgasmasken. Smärtan är outhärdlig och ingenting hjälper. Jag är nu öppen 3 centimeter och börjar ge upp tanken på att det någonsin kommer att födas någon bebis.

I det här stadiet ger jag upp. Jag har fullständigt tappat kontrollen över min kropp och är alldeles utmattad av de vidrigt smärtsamma värkarna (som nu gör mest ont på en punkt på magen eftersom epiduralen inte tog ordentligt) och efter sömnbristen. Jag gråter och skriker om vartannat. Barnmorskan försöker få mig att andas vanlig luft istället för lustgas hela tiden, men jag vill inget annat än att fly in i dimman och ruset.

Jag ska passa på att nämna att min älskade make var ett enormt stöd i allt det här kaoset. Han sa inte så mycket (vilket var bra) utan satt tätt intill och baddade min panna med en kall handduk.

Så här håller det sedan på i många många timmar. Jag vrålar gång på gång efter snitt, men när barnmorskan frågar om det verkligen är vad jag vill så veknar jag. Klockan ett på natten är jag till slut helt öppen (10 cm) och det är dags att börja krysta. Jag känner inga krystvärkar pga epiduralen, så barnmorskan säger till när det är dags. I en hel timme ligger jag med båda benen i benstöd och gör mitt bästa för att, med de sista krafter jag har, krysta ut barnet. Jag har inte längre tid med lustgasen, så under själva utdrivningsskedet har jag ingen bedövning alls. Jag gråter, skriker och krystar för blotta livet. Jag inser nu att det hela totalt hänger på mig, och får kraft av tanken.

Kl. 02.11 den 18:e November 2004 föds så ett litet gossebarn. Han väger 3220 gram och är 49 cm lång. Vi ser direkt att han har Sebastians näsa, min mun och mina ögon. Det vackraste barnet jag någonsin skådat! Lyckan är fullkomlig.

Jag får upp honom på magen, men han är slapp och skriker inte. Det visar sig att han har en infektion, så han vårdas på neonatalavdelningen i 5 dygn. Dag 6 far vi hem. En ny liten familj. =)

Tog en promenad i Täby i måndags och hittade den här härliga lekparken med ett minilandskap i form av små vägar, övergångsställen, skyltar, en rondell, busshållplats... Så gulligt!

Brorsan min som är med, Seb var hos advokaten.

God kväll på er alla där ute...

:-)

Ja, äntligen har den stationära datorn (som vi har i köket) blivit lagad. Felet visade sig vara en kortslutning till följd av att någon av barnen petat in ett metallföremål i nåt uttag.

Så goa de är de små!!! (Gaaaah!)

Jag skulle koppla in den idag, och det skulle ju gå galant eftersom jag är självsäker och teknisk, ja helt enkelt grym på det mesta!

(Ge dig Jessica...)

Okej då, jag kanske inte är så teknisk av mig när allt kommer omkring, men nog skulle jag väl klara av att koppla in några sladdar?

NEJ.

Så datorn står på plats men... jag har inte lyckats klura ut hur den ska kopplas in.

Hehe...

:-)

Hrm...

Jag hittade detta recept på baksidan av O´boyburken. 

• 2 msk O´boy
• 1 dl frusna hallon
• 2 dl vaniljyoghurt
• 1/2 banan

Mixa, servera i höga glas och njut!

Mitt enda problem var att det inte fanns någon vaniljyoghurt i kylen.

Så jag tog det som fanns, nämligen skogsbärsyoghurt.

Det blev INTE gott kan jag tala om. Men det tyckte tydligen inte barnan för de surplade glatt i sig två glas var.

Nästa gång ska jag nog använda vaniljyoghurt...

Uppfödaren som köpte de flesta av mina marsvin har mailat lite bilder. Bland annat denna där man ser Lisa och Isobellima vid matskålen, och Prima Ballerina ser man bakifrån inne i "högen". ;-)

Härligt att se hur bra de har det! Ballerina är dessutom konstaterat dräktig nu med en self black hane. Spännande att se vad det blir för ungar i den kullen sen.

Drömmen om att starta en uppfödning lever kvar... För exakt ett år sedan hade jag ju bestämt mig för att göra det, och planerna hade nog gått i lås om det inte var för alla omständigheter runt i kring.

Men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden. Faktum kvarstår dock att vi inte kan ha några djur inomhus då Sebastian är allergisk, så troligen blir det att jag skaffar ormar igen eller nån ödla kanske. När barnen blivit större. Hade ju en gul råttsnok och två kungspyton innan Matteus föddes.

Men den starkaste drömmen är att skaffa egen häst. Men det blir inte av förens om tidigast 15-20 år. Då har barnen hunnit bli stora, och eventuell sladdis/sladdisar hunnit bli mellan 5 och 10. Kan inte tänka mig att jag aldrig skulle få fler barn. Jag vill gärna ha fler, men inte nu på minst... tja... någonstans mellan 8 och 10 år. Jag vill inte vara över 35 iaf.

Men nu ska jag banne mig unna mig lite tid till mig själv emellan. Skulle tippa på att jag fortsätter plugga om några år. Jag är sugen på att läsa till fritidspedagog.

Så...

Nu är jag nöjd med designen. :-)

Mammas goaste lilla bit! Äta upp!!!!!

Min mommo! :-) Bodyn (som det står Världens Gulligaste Tjej på har mommo förresten fått av "tant" Johanna. ;-) Finaste bodyn jag har till henne! Så vansinnigt söt! Byxorna är fyndade på tradera.