Trots mina bittra erfarenheter av familjedaghem (från när jag själv var liten alltså) så har jag nu sökt både det och vanlig förskola till barnen.

Nu är det inte längre fråga om; "Jag vill ta hand om mina barn själv!" . Inte nu när vi har TRE! Inte nu när jag har varit hemmamamma 5 år i rad!

Jag mossar ihop snart!

Egentid, snälla!

Missförstå mig inte nu. Det är inte så att jag på något vis ångrar att jag skaffat 3 barn så här tätt. Jag skulle göra om alltihop om jag fick börja från början! Jisses vilken resa det har varit!

Och vad man har vuxit!

Egentligen så är det först nu som jag verkligen känner att jag känner mig mätt.

Mätt på att vara hemmamamma.

Jag vill kunna lämna barnen på dagis och göra någonting helt själv.

Plugga t e x. Ju mer jag tänker på det...

Mmm, vi får väl se! Får nog vänta ett bra tag på de där dagisplatserna iaf...

Äntligen har det slutat regna!

Just nu: Alla tre trollen tittar på fåret Shaun. En av favoriterna.

Mina alltså... ;-)

Apropå alltså...

...alltså, IKEA har många nyheter i år, bland annat röda och svarta diskhandskar. Jag köpte ett par sist, försöker nämligen vänja mig vid att diska med handskar.

Det går inge vidare, de glider ju av hela tiden! Eller tycks vilja göra det iaf...

Men det är nog bra för händerna.

Nej, inte ungefär (det var bara ett exempel på min dåliga humor),

jag ser ut så här.

Veckorna i Fagersta slutade i ett par kilos viktuppgång.

Vilket jag för en kort tid sedan börjat ta itu med.

77 kg visade vågen i mars. Nu väger jag 71. Nåväl, det är iaf en början.

Målvikt: 50 kg.

Nu krävs det bara lite jävlar anamma!

Tror ni jag klarar det?

Urk...

Åh vilka minnen! Här är hon bara några dagar gammal. Så nuttig.

En flicka. Jag fick en FLICKA! Tji fick alla som trodde vi skulle få tre pojkar.

En ljuvlig liten dotter. Vacker som en dag, söt som socker... Min lilla nyponros.

Synd bara att hon har ärvt sin mammas humör... ;-))) Jisses vilket humör! Det har kommit fram nu de senaste veckorna. AGR som ett bi blir hon om nån tar hennes leksak exempelvis. Skriker och kastar saker. ;-)

Gobit!

Nu längtar jag tills hon börjar gå så jag får klä henne i små söta klänningar och finskor, och sätta upp hennes lockiga hår i små spretiga tofsar.

Ohoooooo!

Nu är hon STORA flickan. :-)

Ack den sommaren...

Det var en lycklig sommar. Inga större bekymmer. S var sjukskriven för diskbråcket och vi letade lokal inför öppnandet av bolaget.

Drömde om hus och hittade till slut vårat drömhus...

Se hur det gick med den drömmen. Pyttsan!

Nå ja, det blev iaf en riktigt härlig vår i huset (våren 2008), fullt av planer inför bebis nr 3, marsvinsuppfödning och ett rullande företag.

Vi hade det rätt gott ställt också, det var först under sommaren som det började gå dåligt.

Apa!

Hej Hopp!

Jag och min fasters man. Kolla den suddiga grejen framför hans ben. ;-))) Det är Alexander som pilar förbi. Hihi! Dålig mobilkamera.

Jag är i vecka 12 med Isabelle.

Bara för att jag sa det där om stolen så såg jag ju nu på hemsidan att de fått in dem igen!

Kanske en tur till IKEA igen då. :-)

Jag säger igen, för vi har varit där två gånger den senaste månaden och fullkomligt ruinerat oss på det lilla som gick att ruinera... ;-))

Men en röd stol ska jag bara ha!

99 kr, vad är det att bråka om. Egentligen...

;-)))

Så var det konstaterat. Hästensbutiken i Gävle har satts i konkurs.

I augusti kallas jag och S till tingsrätten för att stå till svars för våra synder.

Nej, men ärligt talat...

Vi är bara företagare som det har gått jävligt snett för. Det fanns ingen efterfrågan på Hästenssängar i Gävle. Men när man kallas till tingsrätten för att under ed, bla bla, nånting... då känns det plötsligt som att man har begått ett brott. S är VD och jag är Suppleant och det är ju bara vi som sitter i styrelsen.

Så nu får man bita i gräset.

Sommaren 2008... det var då det började gå utför. Inte en kund.

Hösten flöt på i stilla mak, Isabelle var nyfödd och man hade annat att tänka på.

Men vintern...

Jag tror inte att någon förstår hur jobbigt vi faktiskt haft det. Jag har bloggat till tusen, men varför då tror ni?

Mmm...

Jessica är bra på att låtsas om att det inte finns några problem. Det är min försvarsmetod för att orka.

När S fick cancer kom droppen som fick bägaren att svämma över.

Jag har hämtat mig någorlunda, men visst är man lite svag efter hela den här karusellen.

S mår skit men det kan man ju förstå. Hans dröm gick i kras...

Själv bryr jag mig inte såmycket egentligen. Nu börjar vi på ny kula.

Det får bli vad det blir.

Kan man begära ett perfekt liv?